|
Kan inte fatta att min förre rubrik är "dead". Gud. Visst, jag kände mig verkligen död när jag skrev det, men det är fan inget i jämfört med nu. Igår natt förlorade jag en vän. Jesper.
Tidigt imorse mötte jag mina kompisar Bella och Bea precis vid busshållplatsen som vanligt. Men något var väldigt fel. Bea grät och direkt fick jag en stor klump i magen. När jag frågade vad som hänt så fick även bella tårar i ögonen och sa "Jesper har tagit livet av sig".
Jag har nog aldrig tidigare varit i sån chock. Jag ifrågasatte allt och ville inte tro på det, det går ju liksom inte. Jesper är ju den där glada lilla figuren som går där i skolkorridorerna med sina rutiga skjortor och ett stort leende på läpparna. Jesper är ju min bästa väns expojkvän som jag så många gånger umgåts med och haft kul med. Jesper är ju den där killen som kom så bra överens med min johan. Jesper är ju min kompis. Han kan inte va borta?
Vi satte oss på bussen iaf och åkte iväg mot skolan, men vi alla visse att vi skulle behöva åka direkt tillbaka. När sånna här saker händer så blir allt annat så jävla obetydligt så det finns inte. Allt jag kunde tänka på var min underbara bästaste vän, Stina.
Väl framme i skolan var det bara att invänta nästa buss tillbaka till Sävast och medans var jag på min mdk lektion. Mitt hjärta slog så fort och jag mådde så himla illa. Det kändes så stört att jag var den ändå i hela rummet som visste och klumpen i magen blev bara tyngre. Sen hörde jag att flickorna bakom mig började prata, allt jag hörde var "Någon har hoppat framför ett tåg.." men det blev för mycket för mig så jag gick ut och kände tårarna svämma ner längs mina kinder.
Jag mötte Bea och Bella igen vid bussen för att åka till Stina, även Lanah kom. Vi pratade, grät och kramades. I sävast köpte vi med oss lite fika och mötte johanna. Tankarna snurrade. Hur kan jag någonsin säga eller göra något för att få Stina att må bättre? Vad fan kan jag göra? Jag kände mig, och känner mig fortfarande, så sjukt otillräcklig. Vad säger man till någon som precis förlorat någon så nära så älskad? Men sen inser man ju att allt man kan göra är att vara där för henne. Krama henne, prata med henne, trösta henne, vara en så bra vän som möjligt.
Det var nog inte förän vi kom hem till henne och såg henne som jag förtstod att allt faktiskt hänt. Jag har aldrig sett henne sådär, och jag önskar att jag aldrig behövt det. Det gjorde så ont i hjärtat. Det kan inte beskrivas i ord. Hela dagen har jag försökt bearbetat det här som jag trodde att jag aldrig skulle behöva. Min vän jesper är död. Han finns inte längre. Livet är orättvist. Det är inte meningen att unga människor ska försvinna såhär.
När jag kom hem fick jag berätta allt för mamma, och det var nu som allting började sjunka in. Jag expolderade och bröt ihop som aldrig förut. Dessutom var jag ju tvungen att ringa till Johan och berätta att hans kompis inte finns mer. Hur gör man? Hur klarar man sånt här? Allt känns så jävla fel. Jag vill bara vara stark för Stina nu. Om du läser det här Stina; Jag älskar dig och jag finns här för dig 24h om dygnet. Var stark finaste vän.
Mina tankar går nu till dig Jesper, och din familj. Hoppas du har det jätte bra. Du är otroligt saknad ska du veta. Jag önskar att situationen vore annorlunda.. Vi glömmer dig aldrig♥
1993-2012†
|
